Påskhelgen gör mig gott, och varken Jesus eller Gud him self kan ta åt sig äran.

När man var liten tillbringades långfredagen hukande bakom gardiner inomhus i nån slags vanföreställning om att grannarna skulle tro att just vi på 31:an minsann tog Jesu lidande på dödligt (hm …) allvar.

Det var den enda gången vi överhuvudtaget anammade någon slags kristenhet hemma hos oss. Tomten hade för längesedan kammat hem julen efter kamp med Farbror Gud.

Jag är rätt bergsäker på att absolut ingen gick på det. Men vi liksom lurade varandra dåförtiden. I någon slags kollektiv rädsla för att göra fel.

Allt var stängt och tyst och tråkigt.

 

Nu är jag ju stor flicka och bestämmer själv och plötsligt inser jag att påsken är grym! Lediga dagar, påfallande ofta i kombination med vackert väder. Perfekt tajming för alla som har en trädgård, täppa eller balkong. Perfekt tid att göra vår!

Påsken har inte alls lika många trista måsten som till exempel helveteshelgen julen. Man kan anstränga sig att köpa påskägg, med godis till barnen (finns dessutom färdiga med rätt okej snask i), eller kanske en liten påskpresent till nån man gillar om man är lagd åt det hållet. Man kan också skippa påskäggen och ofta komma undan med hedern i behåll.

Affärerna är öppna, man kan gå på krogen eller mysa hemma.

 

Påsken skulle kunna betecknas som perfekt, om det inte var för en enda sak –  alla dessa anskrämligt utklädda ungar som plingar på för att ge en taffligt ihoprafsad teckning och sen bara står där i dörren!

Liksom glosögda …

Vad vill dom????

I år har vi monterat bort plingklockan!