Mitt hittills mest intensiva förhållande håller på att ta slut. Tur att jag har min man att hålla i handen när det känns lite läskigt.
Jag har ältat.
Jag har tänkt.
Jag har velat hit och jag har velat dit.
Men nu är det dags.
Jag har sagt upp mig från Upsala Nya Tidning som snällt tog emot mig som knappt färdigutbildad tidningsdesigner våren 1998.
Där Janne och Nisse på Sporten hjälpte mig tillrätta, visade och gav mig kunskap som ingen högskola i världen kan lära ut.
Där bossen, Peter, gav mig arbetsuppgifter jag aldrig skulle drömma om. Grejer jag inte trodde jag kunde, men eftersom jag inte vågade säga nej så gjorde jag dem ändå. En mentor när den är som bäst.
Där jag fick växa, ta ansvar, lära, testa, göra fel, göra om och göra rätt.
Där jag mött flera vänner för livet.
Jag fick min fasta anställning 2001, på 10%. I princip var arbetsuppgiften att lägga ut V75-resultatet på unt.se om lördagarna. Manuellt fetade ingångar, snyggt och prydligt.
Jag måste ha gjort det bra, för jag blev kvar …
En hel del har hänt sedan den första nervösa praktikdagen, jag har haft förmånen att jobba på samma företag, men hela tiden på nya positioner, med nya uppgifter, med utveckling och med massor av härliga människor.
Så det är klart att det har ältats, velats hit och velats dit.
Jag ska lämna platsen där jag blivit vuxen. Det är skrämmande och spännande. Och det är dags.
UNT kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta, och vi är vänner för livet.
Det kan vara en begynnande 50-årskris, men planen är glasklar. Jag gillar att jobba, jag gillar att jobba med saker som är roliga. Jag gillar att jobba med roliga människor. Jag har gjort det i över 20 år, och det vill jag fortsätta med. Men bara på lite mer okänd mark.
Ungefär så.
PS: Och ja! Det var så här man arrangerade bilder 2003. ”Låtsas vara upptagen i din nya moderna mobila telefon-looken” Går liksom inte att komma ifrån …