Bandyorange är inte en skitsnygg färg, om du frågar mig. Och nånstans skär det i hjärtat att bandyvärlden lanserade den rosa bollen efter att Uppsala budgeterat för bandyfesten.

Nu för tiden spelas elitbandy, i alla fall den tv-sända, med en ceriserosa boll. Det ”röda nystanet” är poetisk nostalgi – ett naturligt inslag i gubbsens bandylunchkonversation, men inte mer än så.

Länge var bollen i plast och orange. Gott så. Nu är det chic, men ingen bryr sig, mindre gott!

Det gör mig en smula nedstämd.

 

Jag har upplevt måååååååånga bandyfinaler i Uppsala. Både för damer, herrar och unga. Det har varit festligt, soligt, vedervärdigt, kallt och alldeles, alldeles underbart …

De flesta bandyfinaler jag varit på har jag besökt i jobbsammanhang, vilket innebär varmkorv och bulle i presstält och bra platser, men också ett och annat avundsjukt sneglande på de som kommer i stora härliga gäng stärkta efter pytt i panna med tillbehör.

En gång gjorde jag ett genidrag! Jag våldgästade ett okänt traditionstyngt herrgäng med ambitionen att bjuda UNT-sportens läsare på direktrapportering från fältet – så att säga.
Jösses så roligt det var! Det var snajdig pytt i panna, det var öl och snaps och medhavd Jäger. Jag blev en av grabbarna direkt och fick erbjudande att hänga med året efter igen.

Tyvärr gillar chefer sällan sådana där genidrag twice ; )

I år testar jag en helt arbetsfri variant med tjejgänget. Vi skippar till och med pytten och kör lunch av annan art. Men festen vill man ju inte missa.

Bandyfinalen är en av Uppsalas allra största partyn, själva matchen är sekundär för de flesta av oss.

Och tillsammans kan vi ändra på galenskapen. Jag vägrar orange, men går all in på rosa. Gör det du med!

 

Ses i vimlet//Susanna