Nu är jag där i livet. Dit jag tänkte att jag aldrig skulle komma. Tiden då kramar från barnet inte alltid är att räkna med.

Jag är ju i den åldern där man väntar på milstolpar som klimakteriet, guldklocka och kanske åkommor av typen gikt. Jag är beredd på det där.

Men kramransoneringen som just nu blommat ut hemma hos familjen Lans, såg jag inte komma. Vår dotter är ju kramig av sig – precis som mamman och pappan. Sådant får man ju med sig, sitter i hela livet, har jag tänkt.

Men icke.

För bara några månader sedan fick man krypa ner och kramas en stund på morgonen. En spontankram i köket var vardag.

Nu är ju inte helt dum huvudet och fattar att detta egentligen var att vänta, men det är djupt plågsamt. Den här delen i föräldrautbildningen missade tydligen jag. Kapitlet om när ungen plötsligen blir vuxet.

För samtidigt som jag älskar att hon blir självständig, sätter gränser och vet hur hon vill ha det så är det som halva jag är efterbliven.

Jag vet ju att man får fler kramar om man inte tjatar. Men ändå hör jag mig själv säga idiotsaker som ”Jag kan hämta en dricka till dig, men det kostar en kram”. Men jag kan liksom inte hejda mig. Jag tappar allt av den integritet som hon just nu håller på att utveckla.

Och om jag kramar fast hon säger nej så gör jag ju precis det som jag försöker uppfostra henne till att sätta stopp för. Nej betyder nej. Även om det är till en kramsjuk moder.
Det är fan plågsamt svårt.

Jag har bestämt mig för att inte göra så stor sak av det här. Så därför skriver jag en text som vem som helst kan läsa. Men som sagt. Halva jag är ju efterbliven i just den här frågan.

//Susanna

Spread the love